Date: Thu, 7 Feb 2002 02:08:12 +0100 (MET) Subject: Platon, Faidros Hej! Platon (427-347fkr) skriver i dialogen Faidros lite om själen, det kan vara intressant att känna till lite om det. Ellen Wester heter översättaren av de nedan citerade styckena. Ramberättelsen är att Sokrates (död 399fkr) är ute och går utanför Atens murar med sin kompis Faidros. De hittar en skön plats. __ Sokrates. Men nog om den saken min vän. Var det inte till det här trädet du ville föra mig? Faidros. Jo visst Sokrates. En härlig viloplats, vid Hera! En reslig platan med vid krona, höga buskager, som ge härlig skugga, och så står trädet just i sin fulla blomning, så att det sprider vällukt runtomkring. Och det förtjusande källsprånget. (osv...) __ Faidros läser upp ett tal från Lysias, om vänskap och kärlek. Sokrates tycker att formen är ganska bra på det, men innehållet borde inte Lysias vara stolt över. Sokrates håller ett eget tal. Senare kommer stycket som detta mail i huvudsak handlar om. Platon trodde på en odödlig själ, som via återerinring (anamnesis) kunde plocka fram medfödda idéer. __ Själen kan liknas vid den förenade kraften av ett bevingat spann och dess körsven. Gudarnas hästar och körsvenner äro alla själva goda och av gott ursprung, de andra åter förete en blandning. För det första är det ett tvåspann, som körsvennen hos oss styr, och dessutom är den ena av hästarna ädel och god och av lika beskaffat ursprung, den andra åter av motsatt slag och ursprung. Körsvennens uppgift måste därför nödvändigt vara svår och besvärlig. __ Man brukar tolka körsvennen som Förnuftet, och den vilda hästen som lustar och begär. Sen berättar Sokrates om hur själen får sina vingar, normala människor får dem efter 10000 år, filosofer "redan" efter 3000 år. När vingarna börjar växa fram får man "tandvärk" i själen. "Det ilar, retar och kittlar" Sen återkommer han till tvåspannet. __ I början av min skildring förklarade jag varje själ bestå av tre delar, två gestaltade såsom hästar och den tredje som körsven, och denna liknelse vilja vi fortfarande hålla oss till. Den ena hästen sade vi var god, den andra icke. Vari den godes dygder och den dåliges fel bestå, angåvo vi emellertid ej, men vilja nu göra det. Den bäst danade av dem är spänstig och välväxt, krumhalsad, med böjd näsa, vit till färgen och svartögd, är äregirig med måtta och försyn, är sann menings vän och styres utan slag, blott genom maning och tal. Den andre åter är svankryggig, klumpig och oformlig, styvnackad, korthalsad, mörkfärgad och med ljusa, blodsprängda ögon, är fallen för självsvåld och tredska, hör illa med sina igenvuxna öron och lyder med nöd piska och pik. När nu körsvennen får se det älskade anletet, känner han hela själen genomglödgas och förnimmer allt starkare retelsens och begärets sting. Men den lydige hästen, som alltid tyglas av skamkänsla, håller sig tillbaka från att springa lös på den älskade. Den andra åter frågar icke längre efter vare sig piska eller pik utan störtar hejdlöst framåt, vållar sin kamrat och körsvennen stort besvär och vill tvinga dem att nalkas älsklingen och föra den ljuva kärleksnjutningen på tal. ... (några rader överhoppade) Vid anblicken vaknar körsvennens minne av skönhetens väsen, och på nytt skådar han den, där den vid besinningens sida står på ett heligt rum. -- Sen följer hur förnuftet kan styra båda hästarna genom träning. Faidros är inte bland de mest lästa dialogerna, den är inte obligatorisk på A-kursen i filosofi varken i Lund eller Stockholm. Stycket om hästarna finns dock i Marc-Wogaus Filosofin genom tiderna. Jag tycker mig dock känna igen mer än 2000 år senare kommande psykologiska teoribildningar redan i Platons text.