Date: Fri, 5 Dec 2003 05:16:29 
Subject: Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden

Hej!

Detta är en pocket, men tjock, 541s, och med liten text, långa stycken och
krångliga meningar. Så den har tagit ett bra tag att läsa.
Effektiv tid ca 20 timmar (motsv. halvt poäng), men reellt nästan en
månad.

Den heter alltså I skuggan av framtiden, underrubriken är Modernitetens
idéhistora. Liedman är professor i ILH i Göteborg. Den är från 1997, och
vann det året Augustpriset som bästa fackbok. Jag vet att en av er (David)
har läst den, och tyckte om den.

Den är ganska annorlunda, tematiskt isf kronologiskt indelad. Utgår från
upplysningstidens tankar men placerar dem även långt tidigare och senare.

Den är mer läsebok än lärobok. Den bör vara svår att få bra
understrykningar i (mitt ex begagnat, nån har försökt men blev hela
stycken...).
Det kan vara ett långt stycke med flera faktapåståenden, bisatser osv.
Bara för att avslutas med "vilket hade ringa inflytande på" (det som det
handlade om). Eller liknande. Många negationer i slutet,
(nästan som japanska). Men sett som helhet är den klart läsvärd. Täcker
stora områden, på sätt jag inte sett i andra böcker.

Den har tre delar, och elva kapitel.

Första delen: I var mans huvud
 1. Klockan
 2. Rummet
 3. Tiden
 4. Människan
Andra delen: Institutionerna
 5. Lära för livet
 6. Det sanna och det goda
 7. Artefakterna
 8. Den gudomliga politiken
Tredje delen: I skuggan av framtiden
 9. Modernitetens trolldomsglans
 10. Européerna och de andra
 11. I skuggan av framtiden.

Liedman skiljer på den hårda och den mjuka Upplysningen.
Hård är t.ex. utvecklingen av teknik och naturvetenskap, där 1700-talets
tänkare (Condorcet, Kant etc) blivit mycket överträffade.
Mjuk däremot är politik, samhällsvetenskap och humaniora.
Frihet, jämlikhet, broderskap ni vet. (men han byter ut den tredje mot
humanitet för vara mer könsneutral). På det området har det inte
förändrats alls lika mycket. Varken franska eller ryska revolution
lyckades ju skapa "den nya människan", iaf inte såsom det var tänkt.

Även om man ibland kan ana Liedmans egna åsikter lyckas han vara mycket
objektiv och deskriptiv. Språket är lite gammalmodigt, "till yttermera
visso" verkar vara ett favorituttryck. Även att säga en före egennamn,
"Man kan dra paralleller till en Descartes eller en Kant". (Så gör även
Svante Nordin, professor i ILH i Lund).

Som bredvidläsning är den nog mycket bra, men som inledning till ämnet ILH
rekommenderar jag hellre bok 18 och 19 i mina recensioner.
Det är nog svårt att sålla ut det viktigaste ur denna bok, men det behöver
man ju inte alltid, kommer ju ingen tenta eller nått.