Date: Thu, 29 May 2014 18:00:03
Subject: Sylvia Plath, Glaskupan

Nu har jag läst Glaskupan, av Sylvia Plath. En delvis självbiografisk 
klassiker om psykisk ohälsa, från 1963.

Jaget, Esther Greenwood, är 19 år, går 1953 på college utanför Boston 
och har författardrömmar. Hon blir utvald att vara en månad i New York, 
där hon träffar många ytliga bekanta och vantrivs. Sen får hon en 
depression. Via ett självmordsförsök hamnar hon hos psykiater, får ECT 
och läggs in på mentalsjukhus, först ett dåligt sen ett bättre. När hon 
är på väg att bli utskriven säger mamman "Vi låtsas som om allt det här 
varit en ond dröm". Esther svarar "För den som sitter i glaskupan, tom 
och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen".

Jag kände igen en hel del från när jag var inlagd, fast det var 47 år 
senare var det inte så annorlunda. Man tror att andra tror saker, man är 
osäker på prognos och framtid, man har framgångar och bakslag. Vad 
kommer folk säga när man kommer ut? Kan man bli frisk?

Det var intressant att läsa den här boken, med 318 sidor. Jag vill nog 
läsa den en gång till, fast på engelska (The Bell Jar) om nått år. Den 
är bra översatt, men vissa delar blir nog ändå bättre med Sylvias egna ord.