Date: Mon, 11 Feb 2002 03:30:27 +0100 (MET)
Subject: Platon, Gästabudet

Hej!

Den här gången är det kurslitteratur jag har läst.
Platons Gästabudet, Symposion på grekiska 
(det är därifrån alla symposier om allt möjligt har kommit.)
Vi ska diskutera den på seminarium i morgon.

Det är några vänner som träffas hemma hos Agathon, dagen efter han har
vunnit en (sin första) tävling i vem som kan skriva bäst tragedi.
Många är bakfulla, så de bestämmer sig för att ta det lugnt med vinet.
Istället ska alla hålla tal till Eros, Kärlekens gud.

Sokrates stannar vid en grannes port på vägen till Agathon, och vill inte
komma in, de hinner äta halva middagen innan han kommer. Det står inget om
det i texten, men enligt vissa tolkningar är det för att han lyssnar på
sin daimon. 
Sokrates hörde röster, hade det varit nutid och han kommit till Grågåsen
skulle säkert Helene skrivit ut Zyprexa till honom... I andra av Platons
dialoger står det att Sokrates daimon aldrig uppmanade honom att göra
saker, bara avrådde.

Jag har läst Gästabudet tre gånger, en i Ellen Westers översättning från
1920-talet och två i Jan Stolpes från 1993. Den är bara på 56 sidor, tar
en och en halv timme att läsa.
Det är vissa saker jag tycker är bättre i den äldre versionen:
"Nej, vid Zeus" låter mer platonskt än "Nej, för tusan", även att säga 
"god dag" och inte "tjänare". Mina kunskaper i gammalgrekiska är inte så
bra, det kanske är en så vardaglig hälsningsfras som används.
Stolpe skriver även alltid Kärleken, I EW:s översättning står det Eros.
(jag kommer nog blanda lite)

Första talet hålls av Faidros (känd från dialogen med hans namn).
Han säger att Eros är den äldsta av gudarna. Jorden och Kärleken uppkom
direkt ur Kaos. Han nämner lite historiska personer som har älskat,
som Alkestis och Akillevs. Orfeus hyser han ingen beundran för "Han var
bara en kitharaspelare och en vekling, som inte vågade dö för Kärleken"
Avslutningen av Faidros tal lyder "Jag påstår alltså att Kärleken både är
den äldsta, den högsta i ära och den mäktigaste guden för människorna när
det gäller att skaffa sig dygd och lycka, både levande och döda"

Nästa talare, som nämns, är Pausanias.
Han delar upp Kärleken i två delar.
"Med alla handlingar är det så att de varken är sköna eller fula i sig
själva när de utförs. Ta till exempel det vi nu håller på med: dricka, 
sjunga och samtala. Inget av det är skönt i sig. Men sättet det görs på
bestämmer hur det blir. Görs något på ett skönt och riktigt sätt blir det
skönt, görs något på fel sätt blir det fult. Det är likadant med att
älska, och all Kärlek är inte skön och värd att hylla, utan bara den som
får oss att älska på ett skönt sätt."
Han menar att kärlek inom det manliga könet är högre än mellan könen.
Men han säger även att pojkarna inte bör vara för unga.
"Låg är är den vulgäre älskaren som älskar kroppen mer än själen"
Man ska nå dygd genom filosfin.

Efter Pausanias borde det varit Aristofanes, men han hade hicka.
Läkaren Eryximachos höll sitt tal under tiden.
"Kortfattat uttryckt är nämligen läkekonst att förstå sig på de Kärlekens
ting i kroppen som hänger ihop med fullhet och tomhet" Man måste få
motsatserna i kroppen, kallt och varmt, bittert och sött, vått och torrt
osv att samsas i balans.

Sen lade Aristofanes, komediförfattaren som förlöjligade Sokrates i
"Molnen", fram sin teori om de runda varelserna.
Det fanns förr i tiden hos människorna tre kön: manligt, kvinnligt och
androgynt. De hade 4 ben, 4 armar, ett huvud, två ansikten. De kunde hjula
mycket bra och fort. De var starka och försökte ge sig på gudarna. Som
straff för sin hybris blev de delade i två delar. Det är därför vi nu har
två ben och två armar. Naveln är ett veck från delningen.
"När deras natur nu var kluven rusade halvorna längtansfullt mot varandra,
de slog armarna om varann, klamrade sig samman i sin längtan efter att bli
ett och dog av hunger och allmän passivitet eftersom de inget ville förete
sig utan varandra"
Zeus greps av medlidande, flyttade könsorganen till framsidan på dem.
De, nu tvåbenta, människor som härstammade från de androgyna var nu varsin
hälft som kunde förenas och skapa nya människor. De som härstammar från
enkönade fyrbeningar blir homosexuella och söker liksinnade.
Är vi inte snälla blir vi delade en gång till och får hoppa runt enbenta.

Nu var det Agathon, värdens, tur.
Han sade att de föregående inte har talat om guden Eros i sig, utan mer om
det goda som människorna fått av honom.
"Det är alltså rätt att vi prisar också Kärleken (Eros) på samma
sätt: först hans natur sedan hans gåvor.
Jag påstår alltså, att även om alla gudar är lyckliga så är Kärleken den
lyckligaste (om man får säga så utan att dra på sig gudarnas
hämnd!) därför att han är vackrast och bäst. Vackrast är han därför att
han för det första, Faidros, är yngst."
"Låt oss använda samma bevis för att visa att Kärleken är fin och
späd: han går inte på marken, inte på huvuden heller (som inte är särsklit
mjuka), utan går och bor i det mjukaste som finns. Det är nämligen i
gudars och människors karaktärer och själar som han inrättar sin boning"
Agathon nämner Eros rättfärdighet, måttfullhet, tapperhet och vishet.

Efter allt detta är det Sokrates tur, han börjar med att fråga Agathon
lite saker.
Är Kärleken kärlek till ingen eller något?
Något.
Äger Kärleken det som den åtrår och älskar och åtrår och älskar det
sedan, eller äger den det inte?
Nog inte.
-Eftersom man inte kan sakna de egenskaper man har.
Han fortsätter så ett tag, ända tills Agathon får erkänna att han hade
fel.
Sokrates berättelse har han fått höra av Diotima, en kvinna från
Mantineia.
Det börjar med att Eros inte kan vara vacker, för han åtrår ju det vackra.
Men han är inte heller ful, utan mittemellan.
Han är varken gud eller människa, utan mittemellan. Daimon, gudomlighet 
alltså.
Han kan inte vara gud, för alla gudar är lyckliga och sköna.
Sokrates frågar Diotima vem som är far och mor till Eros.
Han blev till på en fest hos Afrodite, Poros (Resursens gud) blev full och
lade sig i trädgården, då kom Penia (Fattigdom), lade sig vid honom och
blev havande.
Sonen är Eros.
"Eftersom Kärleken alltså är son till Poros och Penia är detta hans
öde: för det första är han alltid fattig, och han är inte alls späd och
fin som de flesta tror - i stället är han hård och skrovlig, barfota,
hemlös, sover på marken, utan säng, vid dörrar och vägar under bar
himmel; han har sin mors natur och har alltid armodet till
följeslagare. Men han är lik sin far i att han söker det sköna och goda,
är modig, ivrig och intensiv, en skicklig jägare som ständigt smider
planer, strävar efter insikt, har stora tillgångar av
uppfininningsrikedom, är en älskare av visdom hela livet, skicklig
trollkarl, magiker och sofist."
Vad har då människan för nytta av honom?
Generellt är Kärleken varje åtrå till godhet och lycka.
"Det är ett barnafödande i skönhet, både kroppsligt och själsligt."
"Ty Kärleken är inte kärlek till det sköna, som du tror Sokrates.
-Utan till vad?
-Till att alstra och föda i det sköna.
-Jaha.
-Jo absolut! Och varför till att föda? Därför att födandet är evigt och
odödligt, i den mån något är evigt och odödligt för en dödlig."
Sen nämner Diotima kontinuitetsproblemet, hur man kan säga att en människa
är samma livet ut, fastän alla delar byts ut.
"Och det gäller inte bara kroppen, utan också själen: dess karaktär,
seder, åsikter, begär, njutningar, sorger och rädslor förblir aldrig
desamma hos varje människa, utan somliga kommer och andra går och vi är
aldrig desamma ens med avseende på kunskaper"
 
"Somliga män är kroppsligt havande och vänder sig mer till kvinnor och
blir älskare på det sättet att de tror sig skaffa sig odödlighet,
eftermäle och lycka för all framtid genom att avla barn. Andra är
själsligt havanda - ja, det finns faktiskt de som är ännu fruktsammare i
själen än i kroppen med sånt som tillkommer själen att alstra och
framföda. Och vad är det för någonting? Förstånd och övrig dygd."
Man ska gå från kärlek till enskilda personer till kärlek till flera.
Från kroppslig kärlek till själslig kärlek.
"Nej, nu när han har vänt sig mot skönhetens vidsträckta hav och betraktar
det, då kan han alstra många sköna och ståtliga ord och tankar i outtömlig
kärlek till visheten tills han här blivit så styrkt och vuxit sig så stor,
att han kan se att det finns en unik form av kunskap, nämligen den om det
sköna"
Sen kommer en beskrivning av idévärlden. Den kan man betrakta med
vederbörligt organ (intelligensen).
Som ni säkert vet så menar inte Platon med idé våra flyktiga
föreställningar, utan eviga sanningar, mer verkliga än den värld vi
känner från sinnena.

Så nu hade alla talat. Det bultar på dörren, in kommer Alkibiades, mycket
full. Han är ganska kär i Sokrates, håller ett hyllningstal till honom.
Men det är inte så intressant. Han har fått krypa in under Sokrates
mantel, men något mer har de inte blivit dem emellan.

Sen kom fler objudna gäster, det blev mer fest. Några gick hem.
Sokrates stannade kvar tills alla andra hade somnat, sen gick han och
badade och lade sig inte förrän kvällen.
Han har liknande dygnsrytm som jag...

Nu får det räcka med skrivande för den här gången.

1594 ord, 9101 tecken blev det.